Slåtterängen

Vår slåtteräng finns vid Kolebacka i Fontin.Ängens dag

Naturskyddsföreningen i Kungälv sköter den som en traditionell slåtteräng. Ordet äng betyder just slåttermark, det vill säga mark där gräs och örter skördas för att användas som vinterfoder åt djuren. Ängarna utgjorde förr en stor del av odlingslandskapet, men idag har nästan all ängsmark försvunnit eftersom det är mycket effektivare för bönderna att odla sitt foder på gödslad åkermark (vall). De få ängar som finns kvar sköts ofta av ideella krafter, exempelvis naturskyddsföreningar. Under våren, tidigt i april, fagar vi ängen. Då räfsar vi ängen fri från löv och kvistar som blåst ner. Om det är mycket fjolårsgräs (vilket inte är bra för ängsfloran), så kan vi bränna av detta. Det måste i så fall göras innan årets vegetation har kommit igång. Slåttern äger rum under sommaren. Den första lördagen i augusti har utnämnts till ”Ängens dag” av Naturskyddsföreningen, vilket innebär att många ideellt skötta ängar slås just denna dag, runt om i Sverige. Till fagning och slåttern är alla som vill hjälpa till välkomna, man behöver inte vara medlem i föreningen.

Ängsprojektet vid Kolebacka startade lördagen den 6 augusti 2011 på initiativ av Johan Hjerpe. Då träffades alla i ängsgruppen; rustade med liar och räfsor. Det var dags att återuppta en tradition från 90-talet, att hävda en av hagarna vid det gamla torpet Kolebacka. Syftet med en egen slåtteräng är att bevara och sprida kunskap om ängshävden, hörnstenen i gamla tiders kretsloppsjordbruk. Samtidigt finns ett pedagogiskt värde i att alla som besöker Kolebacka kan få uppleva en riktigt slåtteräng med hela dess blomsterrikedom. Med lien slås gräs och örter av varsamt, och när höet räfsas i strängar och ligger kvar och torkar sprids fröna. Vid efterbete går korna omkring och trampar ner fröna i jorden så att de gror bättre. Idag återstår bara en spillra av de slåtterängar som en gång fanns och av de arter (örter och insekter) som är knutna till dessa miljöer är många akut hotade. Förr slogs ängarna sent, från mitten av juli och framåt, för att maximera mängden hö. Innan höet var bärgat fick inga djur beta på ängen, som därför var inhägnad för att stänga korna ute. Sedan höet bärgats släpptes korna in för att beta av återväxten. Ängen gödslades inte och blev därför näringsfattig. Denna skötsel skapade förutsättningar för många arter av blommande örter att existera och ängarna fick med tiden en mycket artrik flora. Förr fanns vissa arter på varenda slåtteräng men de har försvunnit samtidigt med ängarna. Darrgräs är ett exempel på en art som blivit allt ovanligare i landskapet. Att hävda en äng är därför en av de värdefullaste naturvårdsinsatser man kan göra. För att öka antalet arter har olika frön av ängsskallra och gullviva såtts in. Fröplantor av svinrot, slåttergubbe och slåtterfibbla har också berikat ängen i Kolebacka.